Det började en solig dag i maj. Sommaren började så smått undanröja alla spår av vinter och kyla. Men något ligger och gnager en stackars satans tönt. En molande värk. Men som så mycket annat så orkar man inte göra något för att åtgärda detta. Tills en dag i slutet av augusti, precis i skarven mellan sommar och höst, när träden så sakta ha börjat skifta sin skrud och gräset ändrar sin gröna sommarfärg.
Knallade iväg till sjukgymnasten en dag, en sådan kall och ruggig dag. Hunden följde efter med pappa i släptåg och skulle bums följa med mig. Han fick dock inte komma in på vårdcentralen. Hunden alltså.
Sjukgymnasten delade ut ett papper med övningar som skulle utföras 3 gånger per dag. Vilket hon gjorde några veckor. Till slut föll denna procedur i glömska och värken fortsatte. Värken som närmast skulle kunna beskrivas som en kniv som borrat sig in i axeln, mellan två ben (har dock aldrig blivit knivskuren så kan egentligen ses som en dålig liknelse).
Men månaderna gick. Hösten tog fart och trädens alla löv blåstes sakta men säkert ner till marknivå. Värken fortsatte liksom kylan som gradvis blev starkare.
En inte allt för vacker dag, däremot en dag då kylan hade tagit sitt grepp om land och rike trillar tummen ur röven och närmaste vårdcentral kontaktas.
Ett läkarbesök senare sitter man med plåster på axeln efter att farbror doktor först ha klämt, känt och skakat på vänsterarmen konstaterat att en muskelförslitning har plågat en tönt under en tid. Plåstret då?
Det är helt enkelt ärret efter att ha blivit stucken av en doktor med en spruta med ett medel, nämligen en kortisoninjektion. Och två till ska det bli inom en snar framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar