En dag som denna

Jag vet inte hur jag ska börja..

Varje gång jag tänker på dig så gör det ont i hjärtat. klumpen i min hals gör sig påmind och jag vill bara få ut allt, på något sätt känns det inte som att chocken har lagt sig, även om det är 4 månader sedan det hände.
Det finns verkligen inga ord som beskriver känslan, än mindre att kunna förstå den.
Allt är precis som vanligt kan det tyckas, men det är det inte.
För flera människor saknas det någon, någon som aldrig kommer att finnas till hands, förutom alla minnen man bär på.
Dessa gör det både lättare men ändå så fruktansvärt jobbigt.
Minnen är det bästa man kan ha, så är det självklart, men känslan av att minnena som finns inte kommer att bli fler och fler. Det är ett stopp..
Det känns fortfarande ofattbart och overkligt.
Inga möjligheter till nyskapade minnen. De minnen som finns är de som varit.

Känns som att det är en mur som har byggts upp. Och det går inte att ta sig över den.
Denna mur är muren mellan jordelivet och änglarnas stad där uppe, långt borta från oss.

Även om vi inte hade kontakt med varandra de senaste åren så känns det oerhört jobbigt, surrealistiskt på något sätt. När jag tänker på hur det måste kännas för de som stod dig nära när olyckan inträffade så mår jag ännu sämre, alla mina tankar går till de som mist sin älskade Ann... Ni är stark, starkare, starkast.

Till sist vill jag bara säga en sak, grattis på födelsedagen.
Jag hoppas att du har det bra där du är nu. De dina och alla vi andra kommer en vacker dag och gör dig sällskap.