This is not the way a life should end..

Ann Kristoffersson, 860214-091002.

8631 dagar fick du spendera tid bland oss innan ditt öde var kommet.
En olycka händer så lätt. Om inte annat så förstår man detta talesätt i sitt fullo nu.

Så lätt, så fort, så hemskt.

Du hade livet framför dig. Jobb, kärlek och familj. Av alla år så var nog detta DITT år.
Trots det faktum att vi gled ifrån varandra de sista åren så känner jag det i mitt hjärta.
Jag har så mycket jag vill säga, men vad spelar det för roll nu?
Trodde inte att något som detta skulle inträffa..
Jag kommer ihåg sista gången jag träffade dig, hur vi stod och pratade, som att inget hade hänt. Inget hade ju hänt, men det hade ändå blivit som den blivit. Även i en sådan situation så hade du bara varma ord att ge, du stöttade mig och stod vid min sida även då.
Jag vill inte vara den som träder fram i ljuset nu, efter din bortgång, men vill ändå att du ska veta att jag aldrig hade något ont mot dig, saker och ting förändras men jag kommer aldrig glömma alla stunder vi haft tillsammans. Kommer att bevara dem nära hjärtat tills den dagen då vi har möjlighet att träffas igen.
Du lämnar ett tomrum efter dig. Ett stort tomrum. Mina tankar går oavkortat till de som stod dig närmast och till din familj.

Varför?!?!
Följande är en text hämtad ur Peter Pohls bok "Jag saknar dig, jag saknar dig!"

"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem det.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte ens oss själva. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära runt omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av henne var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt i tomrummet, blev det i fortsättningen en sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott".

Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig...