10.10.17

Känner att jag måste dela med mig av årets, eller varför inte säga livets, bästa dag hittills.

Volbeat live on stage!

Det är nu en vecka sedan, men minnena och upplevelsen kommer jag alltid att ha med mig!

Lördag men söndag

Det är lördag för mig, har inte sovit mellan lördag och söndag och av den anledningen har jag inte söndag..än iaf.

Anledningen till att jag skriver idag beror på att det idag har gått ett år sedan en hemsk och tragisk olycka inträffade. Ett helt år. Jag kan helt ärligt inte förstå det än, även om det är sant. Tiden står aldrig still, klockan slutar aldrig att slå. Ett år..

Under ett år har tankarna ofta vandrat iväg till dig och det öde som tyvärr blev ditt. Har åkt förbi platsen där det hände och varje gång så får jag ont i magen, det bränner i ögonen och hjärtat blir tungt. Det är en känsla som inte går att beskriva, det är som att varje nerv och cell i kroppen för en sekund slutar att fungera, slår knut så sig själva och bara skriker. Skriker av en obeskrivlig känsla..en känsla som i det närmaste kan beskrivas som en slags maktlöshet över det som sker runt omkring oss hela tiden. För tiden står som sagt aldrig still. En maktlöshet över att man aldrig kan ändra på något som redan har inträffat.

På din begravning för snart ett år sedan så pratade prästen om "att allt sker av en anledning men att även en förödande händelse som den som inträffat inte gick att förstå". Att förstå kan man helt enkelt inte göra, i ett läge som detta går det inte att förstå. Inte då, inte nu och inte imorgon. Inte någonsin. Det är obegripligt och kommer alltid att vara det.

Det enda man kan förstå är att man inte kan förstå men jag hoppas att du har det bra vart du än är..

Den stjärna som lyser starkast på himlen är du..