Haha!

Ibland fungerar tydligen inte hjärnan.
Tack och lov att man har vänner som håller koll på allt man säger..

Kopierad från Idas blogg:
"(Linda om sin hesa röst på Rockweekend on tour)
- Jag har inte gjort så mycket idag, ändå är jag hes i hösten."

Idag har jag faktiskt fått träffa hela hundskaran en snabbis. Visst, Bisse träffar jag hela tiden, men har även fått träffa Bamse och Bagheera som hastigast.
Golurvarna hela högen! :)

Bamse

Bagheera

Så fina. Mina föredetta gopojkar!

Även Bison är trött ibland

Alla dagar är inte de charmigaste...

Sötast och knäppast i stan ;)

Bison på äventyr

Nu kommer bilderna jag så snällt lovade igår. Och jag är en tönt som faktiskt håller vad jag lovar :)










Han är verkligen stilig min karl ;)

Och för mitt eget ego: Jag är för bra för att må dåligt, eat your heart out!

EGO

Ja du kära vän och arbetskamrat, nu är det dags att på allvar ta tag i det här med våra liv.
Det här fungerar inte längre. Inte för mig iaf.
Nu sätter jag ribban högt. För min egen del. Nothing more, nothing less.
Tänker göra det som känns bra för mig, kommer inte vika mig för någon eller något.
Mitt ego- liv (men med samma gamla medkänsla för mina nära och kära) börjar från och med nu.
Ingen som jag känner inte är värd min tid kommer inte att få en del av den.
Så är det.
Så ska det vara.
Den stora frågan är om jag kan hålla det?
En fråga för framtiden.
Det enda jag vet är att jag kommer att försöka hårt för att få saker och ting som jag själv känner mig tillfreds med.

Nog om det, imorgon kommer bilder från Bisons första halvdopp! :)

Jaha?

Man tror att ingenting kan bli någonting, men så är det aldrig. Någonting blir alltid ingenting.
Nu var det tredje gången gillt, aldrig mer.

Tack för alvedon. Nu saknar jag bara idominsalva.

I feel as if I'm wasted

To cry once in a while

Denna kväll har varit väldigt konstig.
Konstig på det sättet att jag har gråtit. Har inte gråtit så mycket på väldigt många år. Helt seriöst. Det har inte hänt något som i sig gör mig ledsen och frambringar dessa ovälkomna tårar.
Min fundering är kort och gott, hur kan en simpel film göra att man blir så ledsen?

Såg på Marley and me som i korthet handlar om en familj och deras liv med en hund som är allt annat än väluppfostrad.
Spoilervarning: när Marley i slutet av filmen blir gammal och sjuk och lever sin sista tid på jorden så kunde jag verkligen inte hålla inne tårarna. Känslan är helt overklig när det kommer till att reflektera över att det käraste man har kommer att gå ur tiden tidigare än en själv, om allt vill sig väl.
Usch, tänkte först på min lilla fishund som förhoppningsvis har många glada år kvar att leva, och sedan kom minnena tillbaka. Minnena från när jag var liten och familjens ögonsten försvann över en dag och kom aldrig mer tillbaka. Han fick en spruta medan jag och min lillebror var i skolan. Kim var gammal och sjuk och hade levt ett gott liv, men han var min allra bästa vän när jag var liten och att han plötsligt en dag inte fanns kvar var obeskrivligt. Död fanns inte i min värld när jag var 8 år och att jag skulle förlora min bästa vän var det absolut jobbigaste jag varit med om som barn.
En känsla man inte vill känna. Man vill verkligen inte uppleva det. Men i livet är det bara att acceptera att det kommer att hända förr eller senare. Så därav mina ohejdbara tårar som inte riktigt ville ge med sig.

♥ Kim i sina sista dagar ♥

I övrigt rullar livet på i sin vanliga takt, vad det nu ska betyda.
Bisse mår bra, förutom att han har kräkts rätt bra idag, men nu ligger han och sover och drömmer en skvätt :)
Jag kan även berätta att jag har fått sommarjobb. Ska vikariera som biståndshandläggare i sommar, och det känns rent ut sagt förjävla underbart!
Har lite funderingar och tankar, men jag känner att jag ska spara dom till ett senare tillfälle. Jag har fått ur mig det jag kände var nödvändigt för denna gång.

Nu börjar det likna något

Detta kan kallas musik!
Eller början till det iaf, jävla grym grabb! :D